Min första dag i Florens!
För några månader sedan fick jag ett meddelande från min kompis Stina. Hon undrade om jag ville följa med henne till Italien i en vecka. Jag har drömt om att resa till Italien hela mitt liv, men var inte alls förberedd på att chansen skulle dyka upp så plötsligt, och jag visste direkt att det inte gick att tacka nej.
I fredags satte jag mig på planet och mötte Stina i Florens. Tanken var att vi skulle åka direkt ut på landet, men Stina hade planerat en överraskning: ett helt dygn i Florens. Och det är jag så innerligt tacksam för.
Stina har tillbringat en del tid i Florens och visste precis vilka platser vi skulle besöka. Vi började med lunch på Gusta Osteria, en liten, charmig restaurang där hon har ätit flera gånger tidigare. Redan där var jag helt såld på Florens. Det var som om något inom mig föll på plats. Jag fylldes av ett märkligt lugn redan när jag landade, och den känslan har följt mig genom hela resan.
Vi beställde in ett glas svalt vitt vin, och delade på crostini misti alla Toscana (tre sorters bruschetta: en med solmogna tomater, en med krämig kycklingleverpaté, och en med prosciutto, kronärtskocka och parmesan). Till det en varsin tallrik cacio e pepe. Allt var gudomligt gott.
Efter lunchen hade Stina bokat bord åt oss på en takterrass för att ta en god drink och njuta av utsikten. Men innan vi gick dit stannade vi till på torget för en espresso. Jag vet inte om det var platsen, sällskapet eller bara känslan av att vara mitt i Florens, men det var utan tvekan den godaste espresson jag druckit i mitt liv. Vi hade så mycket att prata om. Jag har inte träffat Stina många gånger, men det känns som om vi känt varandra i flera år.
Efter en liten kaffeshot promenerade vi vidare till Loggia Rooftop Bar, där vi beställde en cocktail med citron och basilika. Jag minns inte vad den hette, men god var den. Medan vi satt där kikade solen fram. Jag hade inte gjort särskilt mycket research innan jag åkte. Jag visste att jag skulle tycka om Florens, men jag hade ingen aning om att jag skulle falla så hårt för staden som jag faktiskt gjorde.
Vi promenerade längs små gator, förbi vackra byggnader och bland människor med uppfällda paraplyer. Jag är ju från Island, där paraplyer i princip är meningslösa i vinden, så det är inget jag tänker på att ta med mig. Men Stina hade ett, och vi delade. Florens var lika vackert i regne. Det gav staden en annan sorts charm, nästan filmisk. Kameran lämnade inte min hand. Jag ville fånga varenda liten detalj.
Ni som läser min blogg vet att det här året har varit fyllt av osäkerhet. Jag har bytt riktning i mitt arbete, försökt skapa nya kontakter i en stad där jag egentligen inte har några rötter, och det har inte alltid varit lätt. Ibland har det fått mig att tvivla på mig själv och undra vad mitt syfte egentligen är i det jag gör. Men samtidigt, mitt i all oro, har det här året också gett mig chansen att göra saker jag verkligen älskar. Jag har börjat bygga ett nätverk i Stockholm, lärt mig mycket om mig själv och blivit stolt över att jag sakta men säkert skapar ett liv jag trivs med. Att få åka till Italien med en god vän är inget jag vill ta för givet. Och det gör jag verkligen inte heller. Jag är så innerligt tacksam.
