Om att känna sig hemma och ett mardrömsmeddelande!
Förra veckan reste jag till Piteå, en plats som, mer än någon annan, känns som hemma. Jag tillbringade dagarna på Pensionatet, där jag åt gott, fotograferade allt jag såg, träffade fina vänner och lät mig själv bara vara. En natt bodde jag på Hotell Kust, där jag också sjöng i lobbyn med en fantastisk jazzpianist. Nu är jag tillbaka i Stockholm, men med hjärtat fullt av tacksamhet, värme och ett lugn! 🫶
Jag har under en stor del av mitt liv haft en ganska komplicerad relation till ordet hemma. Jag har ofta undrat var mitt hem egentligen är. Jag växte upp i småstaden Selfoss, men när jag var tio flyttade vi till en liten kustby som heter Eyrarbakki. Vi bodde där i fyra år, en ganska kort tid egentligen, men ändå känns den platsen mer som hemma än Selfoss. Jag har så många av mina starkaste barndomsminnen där, och det är ofta huset i Eyrarbakki jag drömmer om på nätterna.
Selfoss är staden jag kommer ifrån, men varje gång jag åker dit känns det som att jag är på besök i någon annans liv. Ingen i min familj bor kvar där, förutom min farmor. Det känns som en plats jag ska känna mig hemma på, men jag gör inte det längre.
Efter högstadiet flyttade jag till Reykjavík för att gå gymnasiet. Jag bodde i olika områden, i olika lägenheter, men ingenstans där jag kände “här hör jag hemma”. Jag älskar att åka tillbaka till Reykjavík, men det finns ingen plats där som är min. Mamma bor några timmar utanför Reykjavík, och min syster har inget gästrum. Så varje gång jag åker dit blir det en logistisk fråga, var ska jag bo? Vem ska jag sova hos?
Och sen kom fina Pite!
Jag flyttade dit 2017, helt utan att veta att det skulle bli en så viktig plats i mitt liv. Planen var att bo där i två år medan min dåvarande sambo pluggade sin master på Musikhögskolan. Men sen bestämde jag mig för att söka in till jazzutbildningen, och allt förändrades.
Piteå blev mitt hem. Det blev min trygga plats, där jag blev till den människan jag är idag. Det var där jag började förstå vad jag ville och där jag skapade min egen väg.
Nu bor jag i Stockholm och bygger upp mitt liv här. Jag trivs, men Piteå är fortfarande den plats där jag känner mig som mest hemma. Det är en av få platser där jag kan slappna av helt, där jag känner en sorts stillhet inombords. Och det var exakt så jag kände under hela veckan jag var där, ett lugn, en mjukhet, en tacksamhet.
Jag behövde den här resan mer än någonsin tror jag. Jag känner att jag är mitt uppe i en stor förändring just nu. Jag har pratat om det förut, men det känns som att något verkligen håller på att lossna.
Länge har jag satt upp osynliga regler för mig själv. Begränsningar. Jag har hållit mig inom ramar jag själv satt upp. Här är några exempel:
Jag var "bara" en vegansk matbloggare.
Jag har trott att ingen ville läsa om mitt liv och mina tankar, bara om recepten.
Jag har trott att jag inte “får” blanda in min musik, att det skulle förvirra folk. Att man måste ha ett väldigt tydligt nich.
Jag har känt att min kropp inte är “rätt” för att synas i kameran. Så har inte velat filma mig själv när jag lagar mat t.ex.
Jag är jazzsångerska och har tyckt att jag därför inte kan ha med mina egna låtar på repertoaren, för att dom inte passar nog bra inom jazzgenren.
