Om att känna sig hemma och ett mardrömsmeddelande!

Förra veckan reste jag till Piteå, en plats som, mer än någon annan, känns som hemma. Jag tillbringade dagarna på Pensionatet, där jag åt gott, fotograferade allt jag såg, träffade fina vänner och lät mig själv bara vara. En natt bodde jag på Hotell Kust, där jag också sjöng i lobbyn med en fantastisk jazzpianist. Nu är jag tillbaka i Stockholm, men med hjärtat fullt av tacksamhet, värme och ett lugn! 🫶

Jag har under en stor del av mitt liv haft en ganska komplicerad relation till ordet hemma. Jag har ofta undrat var mitt hem egentligen är. Jag växte upp i småstaden Selfoss, men när jag var tio flyttade vi till en liten kustby som heter Eyrarbakki. Vi bodde där i fyra år, en ganska kort tid egentligen, men ändå känns den platsen mer som hemma än Selfoss. Jag har så många av mina starkaste barndomsminnen där, och det är ofta huset i Eyrarbakki jag drömmer om på nätterna.

Selfoss är staden jag kommer ifrån, men varje gång jag åker dit känns det som att jag är på besök i någon annans liv. Ingen i min familj bor kvar där, förutom min farmor. Det känns som en plats jag ska känna mig hemma på, men jag gör inte det längre.

Efter högstadiet flyttade jag till Reykjavík för att gå gymnasiet. Jag bodde i olika områden, i olika lägenheter, men ingenstans där jag kände “här hör jag hemma”. Jag älskar att åka tillbaka till Reykjavík, men det finns ingen plats där som är min. Mamma bor några timmar utanför Reykjavík, och min syster har inget gästrum. Så varje gång jag åker dit blir det en logistisk fråga, var ska jag bo? Vem ska jag sova hos?

Och sen kom fina Pite!

Jag flyttade dit 2017, helt utan att veta att det skulle bli en så viktig plats i mitt liv. Planen var att bo där i två år medan min dåvarande sambo pluggade sin master på Musikhögskolan. Men sen bestämde jag mig för att söka in till jazzutbildningen, och allt förändrades.

Piteå blev mitt hem. Det blev min trygga plats, där jag blev till den människan jag är idag. Det var där jag började förstå vad jag ville och där jag skapade min egen väg.

Nu bor jag i Stockholm och bygger upp mitt liv här. Jag trivs, men Piteå är fortfarande den plats där jag känner mig som mest hemma. Det är en av få platser där jag kan slappna av helt, där jag känner en sorts stillhet inombords. Och det var exakt så jag kände under hela veckan jag var där, ett lugn, en mjukhet, en tacksamhet.

Jag behövde den här resan mer än någonsin tror jag. Jag känner att jag är mitt uppe i en stor förändring just nu. Jag har pratat om det förut, men det känns som att något verkligen håller på att lossna.

Länge har jag satt upp osynliga regler för mig själv. Begränsningar. Jag har hållit mig inom ramar jag själv satt upp. Här är några exempel:

  • Jag var "bara" en vegansk matbloggare.

  • Jag har trott att ingen ville läsa om mitt liv och mina tankar, bara om recepten.

  • Jag har trott att jag inte “får” blanda in min musik, att det skulle förvirra folk. Att man måste ha ett väldigt tydligt nich.

  • Jag har känt att min kropp inte är “rätt” för att synas i kameran. Så har inte velat filma mig själv när jag lagar mat t.ex.

  • Jag är jazzsångerska och har tyckt att jag därför inte kan ha med mina egna låtar på repertoaren, för att dom inte passar nog bra inom jazzgenren.

Alla de här reglerna lever i mitt huvud som sanningar. Men det känns som att jag börjar verkligen bryta mig loss. Och det är mycket tack vore ett meddelande jag fick under min vecka i Piteå, ett meddelande som egentligen har varit min största mardröm att få.

En isländsk kvinna, aktiv inom veganismen, hade hittat min svenska blogg och såg att jag inte längre enbart delar veganska recept. Hon skickade ett långt röstmeddelande där hon sa att jag hade svikit hela den veganska rörelsen och att jag aldrig skulle kunna leva på mitt företag nu när jag inte längre var "en del av dem". Att jag måste förstå hur många människor jag har svikit nu. Meddelandet var över fyra minuter långt och handlade enbart om mina svek mot andra, hennes “rädsla” om att jag ska bli cancelled nu och att mitt beslut om att börja dela recept som inte är veganska kommer kunna ha hemska konsekvenser för mig.

Jag har alltid trott att ett sånt meddelande skulle göra mig helt förkrossat, men till min förvåning blev jag inte det. Världen gick inte under. Jag kände direkt att den här kvinnan, som inte alls känner mig änner eller har någon aning vad jag gör i mitt företag, inte riktigt kunde nå till mig. Jag blev starkare i mig själv och insåg att det enda jag kan göra är att vara jag själv och tro på det jag gör.

Så när jag kom tillbaka till Stockholm var jag annorlunda. Som jag har är mer bestämd än någonsin för att inte låta mina rädslor styra mig.

Och som en första handling postade jag en video på en av mina egna låtar på Runt Bordets Instagram, något jag inte har vågat göra tidigare.

Så till den här kvinnan som skrev till mig vill jag säga tack, trots att hon aldrig kommer läsa det här. Du fick mig att “snap out of it”. ❤️

Nästa
Nästa

Bageribesök och funderingar kring mitt kreativa jobb