En insikt jag fick i Italien

Det som händer när man spenderar en vecka på den italienska landsbygden är att tankarna får väldigt mycket utrymme.
Och det var precis det jag upplevde under min vistelse på Il Fornello, ett underbart vackert colivingställe mellan Umbrien och Toscana.

Mellan stunderna då jag njöt av lugnet, lagade mat i uteköket med resten av gänget, umgicks med Stina eller sprang runt med kameran för att fånga allt jag såg, så satt jag mycket och bara tänkte.

Jag kände att jag behövde det. Behövde få sitta med mina känslor. Både den otroliga tacksamheten jag kände under veckan, men också den där oron som låg kvar i bröstet.

Och den där oron har jag ofta. Som en liten röst där inne som försöker säga något, men jag har ofta svårt att förstå vad. Otroligt frustrerande. Varför kan jag inte bara ha alla svaren? Veta exakt vart jag är på väg, och ta tydliga, bestämda steg dit, utan oro och utan tvekan. Det verkar så enkelt för andra ibland, som att de bara vet.

Jag har bott i Stockholm i över ett år nu. I slutet av 2023 separerade jag, tog ett beslut om att välja mig själv och flyttade från Piteå till Stockholm. Jag valde mig själv. Jag satsade på mig själv. Och jag har nog aldrig känt mig så "själv" som jag gjort sedan dess. Det var något jag visste att jag behövde. Men det har också varit otroligt utmanande.

Jag har många fantastiska vänner här, så jag är inte socialt isolerad, inte alls. Men i det jag sysslar med om dagarna, i mitt företagande, känner jag mig ofta väldigt ensam.

Jag driver mitt företag själv.
Jag skriver mejl till kunder själv, framför datorn.
Jag producerar material till min blogg och mina kunder själv, från idé till färdig produkt.

Samtidigt tycker jag det är så häftigt att jag har tagit mig hit. Att jag, en tjej från en liten by på Island, nu bor i Stockholm och driver eget företag. Men ibland känns det ändå som att jag är den ensammaste människan i världen. Och det kan göra mig väldigt ledsen.

Men i år har något börjat förändras. Jag har fått möjlighet att jobba mer på olika produktioner, där jag faktiskt får vara en del av ett team. Och det är så otroligt givande.

Jag känner hur bra jag trivs i det. Hur mycket glädje det ger mig att jobba tillsammans med andra som också vill skapa något vackert, något genomtänkt, något meningsfullt. Att få vara en del av ett sammanhang där alla rör sig mot samma mål, det ger en helt annan energi.

Jag har fått träffa olika fotografer, matstylister och kunder. Och jag har börjat förstå att jag kanske inte vill göra allt själv längre.

Det har fått mig att fundera mycket på hur jag fungerar, både som person och som företagare. Jag vet att jag vill driva eget. Jag älskar friheten, att vara min egen chef, att få skapa, att kunna jobba från olika platser när jag vill.

Men jag tycker det är ensamt att inte dela den visionen med någon. Att inte ha en till som brinner lika mycket. Någon som vill åt samma håll. Som är stark när jag är svag, och tvärtom.

När jag började min resa inom matbloggandet var jag inte ensam. Jag gjorde det tillsammans med min underbara syster, Júlía. Vi drev vår isländska matblogg i många år, skrev en kokbok och gjorde så många fina projekt ihop.

Det var bland det mest självklara, och det mest fantastiska, jag har gjort.

Men idag är den bloggen inte särskilt aktiv. Júlía har fått två barn, och driver både ett fik och en restaurang. Hon har knappt tid att ta en dusch i fred, och jag förstår det fullt ut. Att driva bloggen från varsitt land är svårt just nu.

Och även om jag är så himla stolt över henne och allt hon gör, hon är verkligen mitt allt, så saknar jag att skapa tillsammans med henne.

Men så, under min vecka i Italien, hände något. Jag tillbringade dagarna med Stina och Liv, som tillsammans driver communityt Matching Minds. Det var faktiskt därför jag var där, för att fotografera dem i det vackra huset Il Fornello, mitt i den italienska landsbygden.

Och när jag satt där med dem, såg hur de jobbade ihop, hur de peppade varandra, lyfte varandra, såg varandra, då kom den där insikten, så tydligt: Jag saknar det där.

Jag saknar att vara två som drar åt samma håll. Två som drömmer ihop, planerar ihop, bygger ihop. Att någon annan också vill, lika mycket som jag.

Jag har såklart fortfarande den relationen med min syster. och med flera av mina vänner. Men i mitt företagande sitter jag oftast själv. I tystnaden. Och det är bara jag som kan, och vill, driva det framåt.

När jag insåg detta började jag tänka på flera av mina kompisar och deras företag. Så många av dem jobbar i duo, i musikduos, kreativa samarbeten eller gemensamma företag.

Jag säger inte att jag nödvändigtvis måste springa ut och hitta en businesspartner. Men den här insikten, att jag faktiskt trivs så bra när jag får jobba med andra människor, har förändrat mitt tankesätt lite.

Jag har varit så beskyddande med mina idéer. Jag har älskat alla delar i processen: skapa recept, laga, styla, fotografera, filma, skriva, dela. Och bara tanken på att släppa taget och “ge bort” en del av det till någon annan har känts skrämmande. Som att jag skulle tappa något viktigt.

Men kanske är det just det jag behöver.

Jag vet inte. Just nu sitter jag mest här och brain dumpar på lilla bloggen.

Vars vill jag komma med detta? Jag är inte helt säker.

Kanske vill jag bara skriva om hur det kan kännas ibland. Att det kan vara ensamt att driva eget Att det ibland känns som att allt hänger på en själv, att om jag inte tar nästa steg, så står allt stilla.

Men kanske måste man inte alltid klara allt själv. Kanske är det okej att be om hjälp. Att längta efter någon att dela vägen med. Jag har nog inga svar just nu.
Men den här insikten, om hur mycket jag faktiskt tycker om att jobba med andra, kanske kommer förändra något i hur jag jobbar framöver.

Och kanske var det bara det jag ville säga idag.