Bageribesök och funderingar kring mitt kreativa jobb
En morgonutsikt från mitt sovrumsfönster.
Jag älskar att vakna och se livet som pågår utanför lägenheten. Sätra äng är ett ganska lugnt område, men vid busshållplatsen rör sig människor hela dagen. Mitt emot har en italiensk restaurang nyligen öppnat, och bredvid den ligger en sushirestaurang. Så här finns det ändå en viss rörelse och liv.
Morgnarna är min heliga tid. Jag har turen att ofta kunna ta långsamma morgnar, njuta av mitt kaffe och verkligen uppskatta det. Ofta sätter jag mig med min dagbok eller en poesibok att bläddra i, en gammal vana jag är rädd om. Jag kan vara en ganska ångestfylld person, och en lugn och mjuk start på dagen hjälper mig att behålla det lugnet resten av dagen.
Just nu lever jag i en lite märklig period. I slutet av förra året sa jag upp en kund som tog mycket av min tid och energi. Det var rätt beslut, men att gå från ett stort uppdrag till att jaga nya kan vara en utmaning. Att hantera tystnaden och lita på att saker faller på plats kräver tålamod. Men nu börjar det röra på sig, och jag har spännande projekt framför mig.
Därför försöker jag ta vara på den här lite lugnare tiden, sitta och jobba på fik jag aldrig besökt tidigare, simma flera gånger i veckan och umgås mer med vänner.
Jag bor norr om stan och har börjat utforska mysiga fik där jag kan sitta och jobba utan att behöva åka in till eller igenom city. På sistone har jag spenderat en del tid i Solna, och häromdagen upptäckte jag Bageri Passion, ett otroligt charmigt stenugnsbageri i Sundbyberg. Det hamnade direkt på min topp tio lista över Stockholms mysigaste fik. Där satte jag m ner, jobbade och njöt av en riktigt god fika.
Medan jag satt på Bageri Passion och jobbade, tänkte jag på året som gått och det som just har börjat. Så mycket har hänt. Flytten till Stockholm, nya vänner, nya kunder, nya tvivel, nya drömmar, ett helt nytt liv. På många sätt är jag en ny Helga, men samtidigt är jag fortfarande jag.
Jag känner en enorm tacksamhet, både för det som inte blev som jag hoppades och för det som överträffade mina förväntningar. För alla människor jag har lärt känna, och för de samarbeten jag har valt att avsluta när jag insåg att de tog mer än de gav. Jag är dock inte alltid tacksam och behöver aktivt jobba på att påminna mig själv om det.
Men sanningen är att jag inte alltid känner mig tacksam, jag måste aktivt påminna mig själv om det.
Jag skrev en gång om den inre konflikten som alltid pågår inom mig när det gäller mitt kreativa arbete. Kampen mellan att vara en spontan kreatör som bara vill skapa, och en perfektionist som vill att allt hon gör ska vara hennes bästa verk hittills. Jag önskar att jag kunde säga att jag har övervunnit den konflikten, att jag har "botats". Men det vore en lögn tyvärr.
När jag ändrade namnet på bloggen till Runt Bordet var jag full av idéer. Jag såg framför mig alla texter jag ville skriva, alla berättelser jag ville dela, och jag var så taggad. De idéerna finns fortfarande kvar. Men någonstans på vägen fastnade jag i tanken på att allt måste vara perfekt, bilderna, texterna, koncepten. Och det gjorde att jag publicerade ingenting alls. Old habits die hard.
