Att lära sig ett nytt språk

Hela min uppväxt drömde jag om att vara en av dom som kan prata flera språk. En stor anledning var att min pappa pratade flytande tyska. Hans mamma var tysk och han spenderade del av sin uppväxt i Tyskland.

Som ungvuxen började han jobba som guide på Island och visade tyska turister runt landet. Det gjorde han fantastiskt bra tills han gick bort. Även min store bror, som var min största idol hela min barndom, pratar både flytande isländska och tyska och har bott största delen av sitt liv i Tyskland. Men pappa lärde oss, mig och min syster Júlía, inte det exklusiva språket han och store bror pratade. “Det är viktigast för mig att ni pratar rätt och fin isländska, jag vill inte förvirra er med tyskan” sa han alltid, men vi visste att han helt enkelt orkade inte. Men jag hade en plan. Någon gång skulle jag lära mig prata tyska och sen skulle jag lära Júlía också så att vi hade ett hemligt språk att prata runt folk. Tyska språket låter fortfarande som en del av mig och mitt liv trots det egentligen aldrig har varit det direkt.

En annan anledning för att jag ville lära mig prata tyska var för att jag ville kunna läsa min farmors böcker. Jag kände henne aldrig och hon och pappa hade inte en bra relation, men hemma fanns många av hennes böcker och jag drömde om att kunna läsa dom. Min farmor Helga María Novak, som jag är döpt efter, skrev romaner, poesi, pros och självbiografier. Hon levde ett spännande men destruktivt liv. När hon gick bort 2013 åkte familjen till Berlin och vi fick besöka hennes lägenhet och träffa folket som var henne nära. Den resan gjorde mig ännu mer bestämd på att jag ville flytta till Tyskland och lära mig tyska.

Att jag skulle bo i Piteå i Sverige nio år senare var verkligen inte planen. Det var aldrig en dröm att flytta till Sverige och lära mig svenska, men det blev så. Det är jag såklart oerhört tacksam för. När jag berättar för folk att jag kommer från Island och att flyttade hit 2017 får jag ofta många frågor. Flesta frågar mig om isländska och svenska språken är lika varandra, och trots vissa likgiltigheter är dom inte alls lika. Under mitt första år i Sverige var jag rädd om att jag aldrig skulle lära mig prata svenska, att jag skulle bli undantaget. Den som flyttar utomlands men verkar bara inte kunna ta in och lära sig ett enda ord. Jag flyttade hit med min före detta pojkvän som också kommer från Island. Jag minns hur rädd jag blev när jag märkte att han hade börjat förstå och kunna följa konversationer medans jag stirrade blankt på dom som försökte prata med mig. Är det något fel på mig? Frågade jag mig själv flera gånger.

Men sen började någonting hända. Jag började förstå det som pratades om på tv, utan att behöva text. Sen plötsligt började jag våga prata lite. Och det kom fort. Sen var jag en av de. En av de som kan prata flera språk.

Det som ingen hade berättat för mig är hur förvirrande det kan vara. Att samtidigt som en blir bättre på ett nytt språk kan en bli “sämre” på ett annat språk. Nu är det säkert inte så för alla. Men min upplevelse är att svenskan tar över mina andra språk, då mest engelskan. Jag kan knappt prata engelska längre. Inte för att jag inte förstår den eller så, utan min hjärna tänker bara på svenska när jag försöker prata engelska. Som att engelska orden har bytts ut av svenska. Det kan vara otroligt jobbigt och så var det aldrig förr.

Men jag är mest rädd om isländskan. Jag vet att jag aldrig kommer glömma mitt moderspråk men redan nu byter jag ut isländska ord mot svenska utan att ens se det själv. Isländska språket har alltid varit viktigt för mig, sen jag var ett barn. Jag både läste mycket och tyckte om att skriva. Det gör jag fortfarande, men känner mig plötsligt mer inkompetent än någonsin. Jag har inte alls det ordförrådet jag behöver för att kunna skriva bra på svenska och jag tycker ibland att min talang på att skriva på isländska har stagnerat sen jag började prata svenska hela dagarna och isländska bara när jag ringer familjen. Så idag pratar jag flera språk men känner mig på något sätt begränsad i alla av de.

Det är en stor anledning till att jag öppnade den här bloggen. För att öva på mitt skrivande, lära mig och utvecklas. Jag vet att jag inte alltid skriver rätt och att ibland fattar jag inte skillnaden på saker man säger men inte skriver och tvärt om. “He mjölken i bunken” trodde jag till exempel länge att var ett rätt sätt att skriva tills mina kompisar påpekade att “he” är bara något man säger men att man inte skriver så. Men på det sättet lär jag mig.

Så nu har jag en dröm om att vara en av dom som pratar flera språk och gör det bra. Vi får se hur det går!