Vi ärver våra föräldrars trauman

Idag är det två år sedan min pappa gick bort.
Det var plötsligt. Han blev bara 62 år gammal. Samtidigt som det känns orättvist vet jag att han inte hade tagit hand om sig själv de senaste tio åren. På så sätt var det kanske inte helt oväntat.

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på honom. På hans barndom. Och på min egen. Kanske särskilt för att det förra veckan släpptes en isländsk poddserie om hans mamma, den tyska författaren Helga Maria Novak.

Min farmor, som jag aldrig lärde känna. Min farmor, som inte behandlade pappa väl när han var liten. Jag hade bara hört det svåra om henne.
Så när jag fick veta att hon skulle stå i centrum för serien, att man ville visa en annan sida av henne, blev jag nyfiken.

Poddserien gav mig en bättre förståelse för varför min farmor var som hon var, vilket också på många sätt förklarar varför pappa blev som han blev. Berättelserna var otroligt intressanta och ibland skrämmande.

De berättar bland annat hur hon tvingades börja jobba för Stasi under sina studier på universitetet, efter att ha inlett en relation med en isländsk man som studerade i Leipzig. Hur hon rymde med honom till Island, blev gravid, och sedan fick veta att han redan hade ett barn med en annan kvinna, och att ytterligare en kvinna väntade hans barn samtidigt.

Hur hon senare återvände till Tyskland och födde sin son i en ambulans på Alexanderplatz i Berlin. Hur min pappas biologiska far aldrig ville ha någonting med honom att göra. Hur hon blev vän med ett gäng kända poeter på Island och reste till Italien med en av dem, i ett försök att leva ett liv som “beatniks”.

Berättelsen är lång och komplex, och det skulle ta mig timmar att försöka återge allt. Poddserien svarade på många av mina frågor, men väckte ännu fler.

Vi ärver våra föräldrars trauman

Min farmor levde ett svårt liv.
Hon kom från ett våldsamt hem och var med om många hemska saker. Hon blev slagen och misshandlad, och när jag hör berättelsen om henne inser jag att hon måste ha varit otroligt ensam. Ingen skyddade henne. Ingen stod på hennes sida.

Min pappa blev sedan som barn hela tiden avvisad.
Hon ville inte ha honom. Hans pappa ville inte ha någonting med honom att göra. Han flyttades runt mellan olika ställen och blev aldrig riktigt skyddad. Såren han bar på var djupa, och det blev till slut omöjligt för honom att läka dem på egen hand.

Jag minns att deras relation blev bättre när min farmor slutade dricka. Då åkte pappa och firade jul med henne. Därför trodde jag länge att jag en dag skulle få möjlighet att träffa henne, men det blev aldrig så.

Det sägs att barn kan ärva sina föräldrars trauman. Det känner jag igen i mig själv.

Jag fick ofta lida för min pappas barndom, precis som han fick lida för sin mammas. Länge såg jag mig själv som ett offer. Jag var arg på pappa, för att han inte varit bättre, för hans drickande och hans temperament. Jag skyllde mitt medberoende på honom och tänkte att det var hans fel att jag blivit så konflikträdd.

Men för några år sedan slog det mig att om jag fortsätter se på mig själv som ett offer för min barndom, kommer mina framtida barn behöva bära mina sår vidare.

Det var då jag började jobba med mig själv på riktigt.
Jag bestämde mig för att ta ansvar för mitt eget liv. Inte bara för min egen skull, utan för nästa generation.

Det är svårt att ta ansvar för sina egna känslor och reaktioner.
På många sätt är det enklare att aldrig behöva förändra sitt beteende, att tänka att “det är inte mitt fel att jag är så här”. Men när man lever i tron att det är någon annans jobb att fixa en, blir man fast.

Ingen annan kan fixa mig. Jag önskar att min pappa hade lärt sig det.

Han var så upptagen av det han inte hade som barn att han aldrig riktigt kunde se det han faktiskt hade i sitt vuxna liv. Sina tre barn som älskade honom. Sin otroliga talang för berättande och skrivande. Han hade en vacker, djup röst som hade passat perfekt i radio.

Han var engagerad i politik när jag var liten och skrev debattartiklar. Han var medveten om sin egen potential, men han förverkligade den aldrig. Och det gjorde honom ledsen.

Det gör mig ledsen att tänka på hur ensam och övergiven han måste ha känt sig hela sitt liv. Men idag förstår jag också att ingen annan än han själv hade kunnat förändra sitt liv. Precis som ingen annan än jag kan ta ansvar för mitt.

Man kan söka hjälp, men ingen annan kan göra det åt en.

Plötsligt känns min barndom inte längre som ett bagage jag kommer bära hela livet, utan som erfarenheter som har lärt mig något.

Jag pratade med pappa i telefon en månad innan han gick bort. Han blev glad när han hörde min röst. Jag berättade att jag hade börjat glömma vissa isländska ord och ibland ersätter dem med svenska.
Han svarade att jag inte behövde oroa mig, att om jag spenderar lite tid på Island kommer språket snabbt tillbaka. Det lugnade mig.

Och jag kommer alltid att vara tacksam för det samtalet.